Trickle down economics och minusränta

Många är överens om att Sverige var som mest jämlikt under 1981. Därefter kan man se att klassklyftor men framförallt inkomstskillnader ökat. Under de senaste 30 åren har Sveriges politik inneburit ökade inkomstskillnader. Denna utveckling har dessutom accelererat sedan finanskrisen 2008 och har inneburit den största överflyttningen av förmögenhet i modern tid. Tidigare fick arbetare oftast löneökning i relation till företagens vinster men någon gång i början av 80-talet började andelsvinsten i företagen att öka på bekostnad av lönerna. Detta visas väldigt tydligt i SVTs dokumentär Lönesänkarna (https://www.svt.se/dokument-inifran/lonesankarna, fått höra att länken inte fungerar men den finns att se på youtube). En väldigt intressant skildring av vad som hänt och hur det kom sig att Sverige som en gång i tiden var ett av världens mest ekonomiskt jämlika länder helt raserats inom loppet av ett par årtionden.

Sverige är på intet sätt unikt och det finns flera megatrender i världen, och framförallt i västvärlden, som Sverige på ett eller annat sätt hakat på. Viktiga politiska trender som rörde sig i världen på den tiden var Ronald Reagan i USA och Margaret Thatcher i Storbritannien. Här förespråkades ett ekonomiskt förslag om att ge de rika och företagen i samhället sänkta skatter för att på så vis stimulera företagande och i längden hela samhället. Teorin kom att kallas för Trickle-down economics (https://en.wikipedia.org/wiki/Trickle-down_economics) och tanken var att om rika gynnas så skulle förmögenheten sippra ner i samhället till medelklassen och vidare till arbetarklassen. Men så blev det inte. Visst lever hela världen idag i ett överflöd men efter flera år av den ekonomiska politiken kan man endast konstatera att detta ökat klasskillnaderna. De fattiga står i många samhällen kvar och stampar och de rika har ökat sina förmögenheter något oerhört. Någon större förändring i sentimentet av samhället har inte hänt och än idag plockar Sveriges regering bort olika beskattningar som endast tillfaller de rika (oavsett vilket parti som regerar). Senast i år har värnskatten slopats men andra exempel är förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten. Alliansen har också tagit bort fastighetsskatten vilket gör Sverige unikt då de flesta andra länder har någon form av denna skatt.

Inte nog med att Trickle-down economics är en av de största lögnerna inom ekonomisk politik så är det sedan lång tid tillbaka bevisat att det inte fungerar. Ändå fortsätter utvecklingen åt detta hållet. Senast i år publicerades en rapport (Tax Cuts For Whom? Heterogeneous Effects of Income Tax Changes on Growth and Employment by Owen M. Zidar https://www.nber.org/papers/w21035) där man undersökt hur skillnader i skatt för olika inkomstgrupper påverkar ekonomin. I rapporten kommer författaren fram till att den positiva relationen mellan skattelättnader och ökande av anställningar till stor del drivs av skattelättnader för låginkomsttagarna. Samtidigt är det tydligt i rapporten att skattelättnader för de som tjänar procentuellt mest påverkar jobbantalen i samhället ytterst lite.

En annan del av orsaken till den ojämlikhet som finns är den penningpolitik som förts sedan finanskrisen 2008. Eftersom räntorna varit låga har också de i regel mer riskfyllda tillgångarna blivit ett allt mer accepterat alternativ. En av anledningarna till låga räntor är för att få företag att låna, expandera och anställa fler. Man kan se att företagen lånar mer men inte att de expanderar eller anställer fler i samma utsträckning som var avsett med de låga räntorna. Däremot har svenskar lånat mer och med ett ränteavdrag på runt 30 % slår det även ojämnt när man ser till vilka som har möjlighet att få låna mest. Av de 30 miljarder som utgår för ränteavdrag så får den rikaste tiondelen runt tjugo gånger. Hans Heggeman på Statistiska Centralbyrån (https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2017/Att-mata-fattigdom/) menar att ingen annan skatt eller reform har lika stor effekt i att omfördela från de ekonomiskt svaga till starka. Frågan om penningpolitik är minst sagt svårdebatterad. Riksbanken ska vara opolitisk men effekten av extremt låga räntor är tydlig. Den 11 september skrev Andreas Cervenka i Dagens Industri en mycket läsvärd analys av minusräntans effekter (https://www.di.se/analys/riksbanken-godde-de-rikaste-och-lamnade-de-andra-pa-perrongen/). Andreas skriver

"i en rapport från Nederländernas centralbank som publicerades tidigare i år har två forskare tagit ett större grepp och studerat hur penningpolitik har påverkat den rikaste procentens inkomster under perioden 1920-2015. Studien omfattar tolv länder däribland Sverige. Slutsatsen är att låga räntor kraftigt gynnar de som befinner sig överst på samhällsstegen, framför allt genom att priset på olika tillgångar stiger."

Vidare framkommer det att svenskar direktäger aktier för 2400 miljarder och att medianportföljen uppgår till 30.000 kr. Under 2016 ägde de 5 % med störst innehav runt 80 % av det totala aktieägandet. Andra delar Andreas skriver om är de långvariga effekterna av minusräntan och tar därmed upp fyra scenarios. Dels större spänningar mellan grupper, ökad risk för finanskris, politisk polarisering och ökad kriminalitet. En studie från Världsbanken pekar på samband mellan inkomstskillnader och våldsbrott. En svensk rapport från 2004 visar att fler personer med låga inkomster leder till ökat antal stölder och inbrott och i USA kunde två forskare 2014 visa på ett samband mellan att områden där ojämlikheten var som mest synlig också drabbades av flest våldsbrott.

Med denna utveckling får vi snart gå tillbaka till ett feodalsamhälle för att hitta en större skillnad mellan vilka som håller i förmögenheten. Väldigt många, och även jag, gynnas av en lågräntemiljö. Men till vilket pris?